Kärrsnäppan är en av de vanligaste vadararterna och används ofta som referens vid bestämning av de andra Calidris-arterna. Är i storlek som en stare. Gamla fåglar i häckningsdräkt är omisskännliga med sin distinkt avsatta svarta bukfläck. Hanarna är mindre och har kortare näbb än honorna. Den sydliga underarten schinzii skiljer sig från nominatarten alpina på att bukfläcken är mer eller mindre uppluckrad, ibland så att bara några enstaka svarta fläckar finns på buken. Vid direkt jämförelse är den sydliga även mindre, slankare, mer kortnäbbad och oftast mindre färggrann. Relativt enkel att bestämma även i de andra dräkterna, men en fallgrop finns hos de unga sydliga kärrsnäpporna. Kombinationen av kort (ibland ganska rak) näbb, diffust gulbrunt ansikte och svagt markerade fläckar på kroppssidorna gör att juvenila sydliga kärrsnäppor kan ge ett lite främmande intryck. 

Källa: ArtDatabanken. (2019). Artfakta. Artfakta. SLU Artdatabanken.

Den sydliga kärrsnäppa (Calidris alpina schinzii) förekommer på strandängar kring Östersjön, samt på Brittiska öarna och på Island. Populationen kring Östersjön beräknades år 2011 vara 500–640 par och den har därefter minskat tydligt, möjligen t.o.m. halverats. I Sverige finns den idag bara i sydvästra Skåne och på Öland. I Skåne är beståndet under 10 par (2022) och på Öland troligen ca 60–70 par. Åtminstone i delar av Skåne var den sydliga kärrsnäppan en av de vanligaste häckande vadarna så sent som i början på 1900-talet. I mitten på 1980-talet hade den minskat kraftigt i Skåne, men kring Foteviken fanns det då fortfarande över 100 par kvar. I Skåne har den sydliga kärrsnäppan minskat med minst 95 % under bara 50 år och troligen med 99 % under 100 år. På Öland är minskningen troligen mindre, men beståndet har åtminstone halverats på ca 50 år.

Den sydliga kärrsnäppan vill ha fuktiga, betade strandängar. Gräset får gärna finnas vissa tuvor och partier med lite högre gräs där ungarna kan gömma sig. Boet göms på marken och de vill gärna lägga sitt bo nära någon tofsvipas bo, eftersom den senare är bra på att köra bort t.ex. kråkor och vissa andra predatorer. Den lägger normalt 4 ägg och hane och hona turas om att ruva under ca 3 veckor. När äggen kläckts är både hona och hane med ungarna under första veckan. Ungarna har nästan färdigväxta ben och näbb när de kläcks och de börjar själva leta föda efter bara någon timme. De äter till en början mest insekter och vissa små skalbaggar. Efter första veckan lämnar honan oftast och hanen ansvarar nu själv för vårdnaden ytterligare 1–2 veckor. Efter 2–3 veckor ungefär klarar sig ungarna själva och i samband med detta lär de sig också att flyga. De kan nu gå mer öppet och också söka föda på stränder där havet spolar upp smådjur. De äter de upp sig inför den långa flytten ner till Afrika. Om de överlever vintern kommer de normalt tillbaka till ungefär samma område som där de är kläcka nästa vår, kring april månad.