Denna eleganta fågel är en av våra mest karakteristiska vadare som kan observeras längs södra Sveriges kustområden samt på Öland och Gotland. Med sin tydligt uppåtböjda näbb och svartvita teckning är den svår att ta miste på där den uppehåller sig invid grunda havsvikar och bukter.
I sitt födosök på sandiga till dyiga bottnar står skärfläckan ofta något framåtlutad medan den sveper eller svänger med sin näbb i vattnet. Födovalet är insekter, havsborstmaskar, blöt- och kräftdjur. Tack vare att skärfläckan är en av få vadare med simhud mellan tårna, tar den sig med lätthet mellan sandiga revlar och skär genom att simma.
Skärfläckan har förmodligen alltid varit sällsynt i Sverige – redan på Linnés tid var den fåtalig och i slutet av 1800-talet försvann den helt från Öland. Idag räknar man med att det finns mellan 1 200 och 1 500 par i landet.
Längs Östersjökusten och på Öland hotas skärfläckans häckningsmiljöer till stor del av det intensiva friluftslivet i långgrunda sandvikar. Att betesdrift upphör kan ytterligare innebära att lämpliga habitat växter igen varvid lokalen som regel överges. Ytterligare hot är predation från kråkor och marklevande predatorer som räv, grävling och mink.
Skärfläckan flyttar från våra breddgrader i början av juli fram till oktober. Flertalet stannar för övervintring i Västeuropa men kan också ta sig ner till Nordafrika. Återkomst till Sverige sker under slutet av maj till början på april.
Till skillnad från många andra vadare häckar skärfläckan i glesa kolonier mycket nära vattenlinjen. Boet utgör ofta en enkel uppkrafsad grop i sand, och göms ofta i lågt gräs eller intill en tångbank. Skärfläckans ungar kallas likt många andra vadarungar för borymmare, vilket betyder att de inte behöver matas utan nästan direkt efter kläckning ger sig ut på äventyr utanför boet. I skydd av vaksamma föräldrar får ungen viss hänvisning till vart den bäst kan födosöka på skär och sandrevlar.
Skärfläckan kan vara aggressiv på häckplatsen och konfronterar både boskap och rovdjur som närmar sig bon och dunungar. Arten är i sitt ruvande skede störningskänslig och mänsklig aktivitet runt inkubationstid resulterar ofta i misslyckad häckning.