Tofsvipan var med sin långa svarta nacktofs, breda vingar och grönskimrande rygg förr en vanlig syn på sina häckningsplatser runt om i Sverige och Europa. Med sitt omisskännliga läte och fladdriga flykt över ännu snöbefläckade sjömarker var den ett kärt vårtecken och en av de tidigaste flyttfåglarna att anlända för året.

Arten har drabbats hårt av 1800-talets utdikningar liksom förändrade jordbruksmetoder och har minskat betydligt i alla sina häckningsmiljöer i Sverige. Idag är tofsvipan rödlistad som sårbar (VU). 

Tofsvipan missgynnas av att landskapet dräneras i områden med intensiv spannmålsodling vilket får daggmaskar och småkryp att minska, liksom deras huvudsakliga öppna livsmiljöer. Det moderna jordbrukets intensiva markbearbetning och tidiga vallskördar innebär också att få tofsvipor i åkermark får flygfärdiga ungar innan bona förstörs av maskiner. Harvning, sådd och vältning under vårbruket har därmed stor påverkan på tofsvipans häckningsframgång i landet, liksom markavvattning där fuktiga miljöer avlägsnas genom diknings- och dräneringsverksamhet. Upphörd beteshävd och igenväxning i beteshagar och strandängar är en annan faktor som förstör vipornas häckningsmöjligheter, liksom predation.  

Tofsvipan är en av de vadare som gynnas av åtgärder inom projekt sydlig kärrsnäppa. Återvätning av vattendrag och sanka strandängar är tillsammans med predatorkontroll viktiga verktyg för att återfå stabila och välmående vadarpopulationer längs kust, sjöar och invatten.  

Tofsvipan är knuten till öppna landskap likt sanka strandängar, åkermarker eller välhävdade betesmarker. Fri sikt i reviret är ett måste för att upptäcka hotande rovdjur och kråkfåglar.  Arten häckar från södra Sverige upp till centrala Dalarna, och från Norrlandskusten till Ångermanland. Boet består av en grund grop placerad i en tuva som ofta kläs med torkat gräs. De fyra päronformade äggen ruvas mellan 20 – 29 dygn. Liksom flera andra vadare lämnar tofsvipans ungar boet omedelbart efter kläckning, och kallas därför för borymmare. I skydd av sina föräldrars ängsliga varningsläten söker ungarna sedan själv efter sin föda i gräsmarkerna. Tofsvipor häckar ofta tillsammans i lösa kolonier och genom grannsamverkan kan de effektivt upptäcka och mota bort inkräktare i reviret.  

Tofsvipan övervintrar från England till Spanien och Marocko. Den återkommer till häckningsplatserna i Sverige under första halvan av mars och påbörjar ruvningen i södra landet i april. Höststräcket sker ofta i stora flockar under dagtid och sker från juni fram till oktober, beroende på födotillgång.